Fruar på vift
Georges Feydeau 1862 1921
Georges Feydeau hyllas i sitt hemland
Frankrike som en av de största författarna av komisk teater, endast överträffad av Molière.
Med sina trettionio farser var han den framgångsrikaste dramatikern i vad som kallas La Belle Epoque
(skönhetens epok) - den ofta idealiserade tid av fred, teknologiska framsteg och kulturell rikedom som
föregick första världskriget.
Feydeau, son till pjäsförfattaren Ernest-Aimé Feydeau och polskan Lodzia Zelewska, föddes år 1862 i Paris. Det gick dock senare rykten om att Georges var utomäktenskaplig och att han egentligen var son till hertigen av Morney eller till och med Napoléon III - Napoleon Bonapartes barnbarn och Frankrikes dåvarande kejsare.
Feydeau växte upp i ett Paris som betraktades som världens intellektuella huvudstad. Han inspirerades av det rika teaterlivet och skrev vid tjugo års ålder sin första riktiga komiska monolog Par la fenêtre (Genom fönstret). Efter det följde en rad monologer och mindre lyckade pjäser ända tills han 1890 bestämde sig för att ta ett avbrott i skrivandet för att studera klassiska farser. Feydeau gick under några år med analytisk noggrannhet igenom framgångsrika komedier av författare som Eugène Labiche och Henri Meilhac, och åstadkom följaktligen sitt genombrott år 1892 med sin följande pjäs Champignol malgré lui (Champignol mot sin vilja).
Feydeau gjorde sig därefter känd både hemma och utomlands med pjäser som La Dame de Chez Maxim (Damen från Maxim, 1899) och Une puce ā l'oreille (Loppan i örat, 1907). Som prov på Feydeaus internationella popularitet kan nämnas att hans pjäser ofta framfördes utomlands och på andra språk innan de hann uppföras i hemlandet Frankrike.
Fruar på vift eller Le Dindon
från 1896 är ett bra exempel på Feydeaus tidiga, sorglösa produktion där tyngdpunkten
ligger på fyndigt replikerande och en gradvis höjning av det komiska tempot till absolut frenesi. Feydeau
var aldrig någon direkt nyskapare, men drev däremot farsens existerande form till perfektion.
Därför har han blivit sedd som något av en Bach inom sitt område.
Feydeau gifte sig år 1889 rikt med Marianne Carolus-Duran, dotter till den kände porträttmålaren Carolus-Duran. Äktenskapet betydde en finansiell lättnad för Feydeau under åren innan han fick sitt genombrott, men blev aldrig särkilt lyckligt. Han lämnade år 1909 sin fru för att spendera de nästa tio åren på Hôtel Terminus, där han omgav sig av sina målningar, böcker och närmare 250 olika parfymer. Hans pjäser från denna tid bedöms av många som bättre och mognare, och återspeglar ofta hans olyckliga äktenskap. Feydeau skiljde sig officiellt år 1916, och försjönk därefter allt djupare in i melankoli och depression tills han med miljonskulder dog år 1921 i vad som tros vara syfilisrelaterad sjukdom.
Det sägs att Georges Feydeau själv aldrig skrattade när han gick på teater. Men som matematiskt lagd författare märkte han istället den exakta rytmen och formen för vad som är roligt. Med geometrisk precision byggde han sedan upp sina farser om mänsklig dåraktighet där små sammanträffanden och lögner obevekligen leder fram till ett fullkomligt crescendo av galenskaper. Kanske just därför har han ofta nämnts som en viktig inspirationskälla för sådana storheter som bröderna Marx, Charlie Chaplin och Monty Python.
Jacob Mickelsson
Fruar på vift »
Georges Feydeau »
Spellista »
I rollerna »
Bildgalleri »
